Rouzbeh Djalaie

Efterklang: När jag var barn brukade vi på somrarna åka till mina föräldrars hemstad nära gränsen. Jag och mina kusiner brukade ropa mot gränsvakterna på andra sidan gränsen. Vi tänkte att våra röster flyger över den förbjudna gränsen och ingen kan stoppa det. Och så skrattade vi när våra röster studsade tillbaka. 

Mir: Min mor stoppade en limpa cigaretter i min lilla väska när jag skulle lämna Iran landsvägen med människosmugglare. 

-Men jag röker inte mamma, ljög jag. 

– Jag vill egentligen inte att du lämnar oss svarade hon. 

Minns: Det finns en gräns, en tidslinje i mitt minneslandskap. Flera tidslinjer.  En går vid revolutionen 1979 och en vid en tågstation i Östtyskland 1985.  Minnena innan dess är som skärvor, som ett dåligt puzzle.